Till startsida
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Vårdinflytande på undantag vid tal- och språkstörningar

Nyhet: 2017-06-28

Patienter med tal- och språkstörningar riskerar att gå miste om rätten till delaktighet i sin vård. Forskning vid Sahlgrenska akademin lyfter nu fram behovet av obruten samtalstid med vårdpersonal, tydliga strategier från vårdgivarens sida och individuella kommunikationsplaner för boende inom äldrevården.

– När det saknas kunskaper om hur man ska samtala med de här patienterna kan det leda till att man inte pratar med dem alls, för att man inte vet hur man ska göra, och då undviker man helt enkelt att inkludera dem i deras egen vård, säger Emma Forsgren, disputerad vid institutionen för neurovetenskap och fysiologi och legitimerad logoped.

I sin avhandling har hon studerat undersköterskors (40 personer) och läkarstudenters (69) erfarenheter av samtal i vård- och omsorgssituationer för patienter med tal- och språkstörningar till följd av exempelvis stroke eller demens.

Två metoder för att underlätta samtalen har utvärderats. Dels praktisk träning för läkarstudenter i stödjande samtalsstrategier, dels införandet av mer strukturerade kommunikationsrutiner på två olika särskilda boenden för äldre. Två enhetschefer och tio boende intervjuades också.

Både undersköterskor och läkarstudenter fann det relativt svårt att samtala med personer med tal- och språkstörningar. När ungefär hälften av läkarstudenterna genomgått praktisk träning i form av rollspel med andra studenter ökade dock kunskaperna om stödjande kommunikationsstrategier.

Ständiga avbrott

Flera undersköterskor upplevde att de redan hade viss kunskap om stödjande samtalsstrategier och de var medvetna om vikten av personliga relationer med de boende. Tidsbrist och ständiga avbrott i samtalen var dock tydliga hinder.

– Det här ett stort problem. Hur ska vi kunna ge personcentrerad vård till personer vi har svårt att prata med? Ytterligare en faktor är att det finns så många språk på äldreboenden. Man kanske både har demens och en annan språkbakgrund, konstaterara Emma Forsgren.

Obruten samtalstid och individanpassning beskrivs som nyckelfaktorer för lyckad kommunikation vid tal- och språksvårigheter. Om patienten inte har förmågan att själva hitta ord och berätta kan den anställda också fråga mer, ge alternativ och kanske använda bilder som komplement.

Kroppsspråk och ögonkontakt kan också vara avgörande, men kräver personkännedom. För att överbrygga och förmedla kunskaper till ny personal behövs därför individuella kommunikationsplaner som en del av de boendes hälsoplaner, menar Emma Forsgren. Försöken i hennes arbete gick ut på att upprätta dokument på några sidor om hur den boende vill kommunicera, och vilka svårigheter som finns.

Måttliga framgångar

– Resultatet var blandat. Vi kom en bit på väg men stötte på många hinder för att nå slutmålet att alla skulle ha en kommunikationsplan. Det var svårt att få till en kontinuitet när folk slutade eller bytte tjänster eller skift, säger hon.

Måttliga framgångar alltså, vilket inte är positivt om man ser till patientlagens skrivningar om att vårdgivare ska försäkra sig om patientens förmåga att ta till sig av den information som ges.

– Detta ställer nya krav på utbildning av studenter och yrkesverksamma inom vård och omsorg då de behöver information både om hur man tillhandahåller personcentrerad vård i allmänhet samt hur man gör det för patienter som har olika typer av kommunikationsstörningar, menar Emma Forsgren.

Läs mer i avhandlingen.

E-posta Emma Forsgren.

Porträttbild: Walle Grünewald

AV:

Artikeln publicerades först på: sahlgrenska.gu.se

Sidansvarig: Josefin Bergenholtz|Sidan uppdaterades: 2017-06-20
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?